Förförra sommaren, en sen kväll, satt jag med en fin vän på ett berg. Ett berg som låg precis vid vattnet. Vi satte oss där och pratade om livet. Vi satt där långt efter solen hade gått ner. Det är en av de få gångerna som jag verkligen känt att det är helt okej att fråga. Fråga vad jag undrar. Utbyta erfarenheter. Utbyta hemligheter. Utbyta drömmar, rädslor och förhoppningar. Vattnet skvalpade svagt mot klipporna och tystnaden var okej. Dagen efter gick vi tillbaka, fortsatte prata. Dagen efter likaså. Men den första är ändå den som jag minns bäst. Solnedgång med en fin vän. Mitt i allt när vi sitter och pratar kommer grannarna ut ur bastun och badar näck. Jag vet precis hur förvånade vi båda blev och hur vi kämpade för att vara tysta, för att sedan när de försvunnit in, explodera i ett asgarv. 

Just ögonblicket innan, när livet var som perfekt, det kommer jag bära med mig. Livet ut.